VÄLKOMMEN TILL TROLLHÄTTAN ROTARYKLUBB

Fredagen den 6 november samlades vi hos Per på Leissner Data på Nohabgatan och inledde som vanligt med en gemensam frukost. Vi blev tolv runt bordet.

Den här gången utgick vi inte från en bok utan från våra egna erfarenheter. Inför mötet hade alla fått en liten hemläxa, ta en fråga ur ditt eget arbete som du annars hade bett någon annan utreda, ställ den till en AI och ta med dig två saker, vad du fick och vad som saknades. Undertecknad introducerade temat, och sedan gick ordet runt bordet.

Rundan bjöd på allt från det vardagliga till det yrkesmässiga. Någon använder AI för att sparra sig själv inför framträdanden, en annan gör om lästa böcker till poddar för att fräscha upp kunskaperna. AI användes i arbetet med Power BI och för att planera en resa till Madrid. Från finansvärlden fick vi höra om ett arbetssätt där AI och en kollega granskar samma analys var för sig. En separat grupp jämför sedan resultaten, och skiljer de sig åt får ytterligare en person eller grupp titta på skillnaderna.

Alla var inte lika övertygade. En ingenjör som kan sitt område konstaterade att AI helt enkelt inte hade rätt. Det är också en poäng i sig. Det krävs att man kan ämnet för att se när svaret är fel.

Samtalet gick sedan åt flera håll. Hur ställer man frågan för att få något användbart tillbaka? Flera vittnade om att kunderna allt oftare har frågat en AI innan de hör av sig. Då räcker det inte längre att ha svaret, värdet ligger i kunskapen att bedöma det.

Men morgonen stannade inte vid det praktiska. Vi kom också ner på djupet. Vad händer när AI inte längre är ett verktyg utan en intelligent kollega? Vad är det då som gör oss mänskliga, och vad blir kvar som vårt eget? Är AI i längden ett hot mot oss eller inte? Flera delade farhågor som inte är lätta att avfärda, om hur fort det går och vart det leder. Och en obekväm tanke tog vi med oss: varje gång vi använder verktygen är det indirekt vi själva som driver utvecklingen framåt. Det är lätt att sola sig i glansen, både för oss och för bolagen bakom, utan att fundera på vad vi faktiskt bidrar till. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Jag lyfte själv tanken att vi som satt i rummet, med många år i våra respektive yrken, kanske är de som har mest nytta av verktygen. Vi har något att jämföra svaren med.

Morgonen satt kvar i kroppen efteråt, både det som gav hopp och det som skrämde. Vi blev inte färdiga, och det var heller inte meningen. Det här är ett område vi kommer att följa och återkomma till.

Tack alla för att ni så generöst delade med er av era försök, era tankar och era farhågor.

Vid tangentbordet med inspel från Ulrika Leyon Bertilsson, Per Frykner