Fredagenen den 2 oktober samlades vi hos Maria på Decides trevliga kontor på Grafitvägen 15 i Trollhättan och under frukostrundan avhandlades frågan om hur oroliga var och en av oss var över klimatfrågan. Svaren varierade, från viss oro till mycket stark oro. Hos någon/några fanns det andra saker som oroade mer.

Ulrika Leyon Bertilsson introducerar temat denna morgon, som tar sin utgångspunkt i Erika Bjerströms bok Demokratin dör i hettan. Erika Bjerström blir SVT:s första klimatkorrespondent 2019, med uppdrag att rapportera om klimatkrisens konsekvenser och lösningar. När hon lämnar uppdraget 2024 har hon blivit en av Sveriges mest utsatta journalister. Demokratin dör i hettan är, enligt undertecknad, en skakande och briljant journalistisk skildring av vad som hände de där åren, då klimat- och demokratikrisen började förstärka varandra i världen.

I dialogen gör vi nedslag kring de psykologiska försvarsmekanismerna och medelklassens känsla av exceptionalism, samt hur olje- och gasindustrin dominerat den globala ekonomin under de senaste 35 åren och att klimatförnekelse starkt drivs av vinstintressen. 3 av 4 svenskar uttrycker i en undersökning att det är viktigt att regeringen för en politik, som gör att vi når klimatmålen och driver processen framåt. Ändå är klimatfrågan starkt begränsad i valdebatten och har visat sig skapa splittring i flera andra demokratiskt styrda länder. Klimatförändringarna och deras effekter är en vetenskaplig och samhällsvetenskaplig fråga, enligt forskarna. Vad är vitsen med expertkunskaper/forskning i våra institutioner och myndigheter, om det vare sig inte lyssnas på eller finns politiskt mod och långsiktighet att ta frågan på det allvar. Viss självkritik behöver kanske riktas mot klimatrörelsen själva, som behöver hitta nya och andra vägar för genomslag av vad den samlade vetenskapen säger. Är det själva debatten om klimatet som måste förändras? Boken lyfter även diktaturernas väg mot en grön omställning. Margret Thatcher såg faran med global uppvärmning för över 30 år sedan och uttryckte bl a följande för att säkra för framtida generationer; ”Ingen ska underskatta den kreativitet som kommer att krävas, eller den vetenskapliga ansträngning, eller det aldrig tidigare skådade samarbete som vi kommer att behöva uppvisa. Vi kommer att behöva ett statsmannaskap av sällsynt omfattning.

Hur kan vi ta ansvar för kommande generationer och agera förebilder, på samma sätt som naturfolk gjort i tusentals år. Finns det förutsättningar att genomföra ett planerat och kontrollerat systemskifte, eller blir det genom en brutal kollaps dikterad av naturen. Två av flera citat från boken;

” Vi är på väg mot klimathelvetet med foten på gaspedalen. Mänskligheten har ett val: samarbeta eller gå under. Det är antingen en solidaritetspakt eller en kollektiv självmordspakt”, som FNs generalsekreterare Antonio Guterres sammanfattar situationen, en av få politiker som idag talar klartext om vad som håller på att hända. ”

” under en predikan i Katarinamässan sa prästen Camilla Lif några ord som stannar kvar: ”Jag vägrar att bosätta mig i insikten att det är mörka tider nu… Att känna hopp är en fråga om disciplin. Det måste övas med intention och uthållighet”

Allvaret i situationen behöver förstås, samtidigt som vi disciplinerat behöver odla hoppet och kanske till och med i någon mån försöka tro på förmågan att påverka. Men om vi nu är så många som uttrycker oro för klimatet, hur är det då möjligt att debatten präglas av desinformation, hot och påhopp? Att de som drivs av en moralisk kompass och ambition tystas ned? Tack Erika Bjerström för ditt bidrag till mänskligheten. Du är en stolt, stark och modig förebild. Tack Maria och Decide för fint värdskap och alla ni andra för att ni förbehållslöst delar era tankar och erfarenheter. Det gör mig klokare för varje tillfälle.

Vid tangentbordet,

Ulrika Leyon Bertilsson